Läsuppgift 2:

Krigets Fronter

Svarta veckan – diplomatin bröt samman

Efter skotten i Sarajevo insåg Wien riskerna med att angripa Serbien, då Ryssland var Serbiens bundsförvant och en konflikt kunde dra in även Storbritannien och Frankrike. Tyskland, Österrike-Ungerns närmaste partner, försäkrade dock sitt stöd, vilket fick Österrike-Ungern att den 28 juli 1914 förklara krig mot Serbien.

Ryssland svarade med att mobilisera sin armé, vilket eskalerade situationen. De europeiska stormakterna drogs in i ett allt mer okontrollerbart diplomatiskt och militärt spel. Trots försök att stoppa utvecklingen, befann sig stora delar av Europa i krig en vecka efter Österrike-Ungerns krigsförklaring, en period som kom att kallas "svarta veckan".

Svarta veckan 1914: Europas stormakter förklarar krig

”Det stora kriget” – ett världskrig

Kriget utkämpades inledningsvis främst i Europa och Mellanöstern. Många kallade det för ”det stora kriget”, men efter några år började man istället säga världskrig. I det här avsnittet följer vi händelseutvecklingen på de viktigaste fronterna under krigets första år:

• Västfronten
• Östfronten och andra strider i Europa
• Sjökriget
• Övriga fronter

Under första världskriget fanns det fronter i både Europa och Mellanöstern. En stor skillnad var att västfronten var stillastående medan östfronten var mer rörlig.

Skyttegravskriget på västfronten

Skyttegravskriget var hemskt. Soldater grävde ner sig i gångar och väntade på anfall. Många dog direkt när de försökte lämna skyttegraven.

Första världskriget: En katastrofal plan och nya vapen

I början av 1900-talet hade Tyskland en plan för hur de snabbt skulle vinna ett krig. Den kallades Schlieffenplanen. Tanken var att först besegra Frankrike och sedan vända sig mot Ryssland. För att komma till Frankrike tänkte de tyska soldaterna gå genom Belgien, trots att Belgien inte hade valt sida i kriget.

I september 1914 var de tyska soldaterna så nära Paris att de kunde se Eiffeltornet. Men de franska soldaterna lyckades stoppa dem i sista stund.

Trots hjälp från Storbritannien kunde fransmännen inte pressa tillbaka tyskarna. Och tyskarna kom inte heller vidare. Resultatet blev en lång frontlinje, full av leriga skyttegravar, som sträckte sig 76 mil från Nordsjön till Schweiz. Denna frontlinje kallas Västfronten.

Meningslösa anfall och enorma förluster

Generalerna på båda sidor blev allt mer desperata. De försökte gång på gång att bryta igenom fiendens linjer med stora anfall. Men det gick nästan alltid dåligt. Så fort soldaterna kom över skyttegravskanten möttes de av ett regn av kulor från fiendens kulsprutor. Tusentals soldater dog ofta på bara en dag.

Slagen vid Somme och Verdun 1916 varade i flera månader. Över 500 000 unga män dog, och lika många skadades. Trots det lyckades ingen sida vinna mer än några kilometer av förstörd mark.

Historiker menar att generalerna använde gammaldags taktik. De skickade soldater till fots eller häst, som man gjort på 1800-talet, innan det fanns kulsprutor. Nu var det omöjligt att vinna sådana anfall.

Nya vapen och nya fasor

För att bryta dödläget vid Västfronten utvecklades nya vapen. Enorma kanoner kunde bomba fienden på långt håll. Båda sidor använde stridsgas och flygplan, och britterna uppfann stridsvagnar.

Men eftersom båda sidor utvecklades ungefär lika snabbt, ändrades inte styrkebalansen. Västfronten fortsatte att röra sig fram och tillbaka på ungefär samma ställe. De nya vapnen ledde bara till att ännu fler soldater dog i onödan.

På västfronten vårdade tyska sjuksköterskor skadade soldater under gasattacker. Gasmask var livsviktigt eftersom inandning av gas kunde orsaka allvarliga skador.

Östfronten – och andra strider i Europa

Östfronten: En Rörlig Men Brutal Kamp

På östfronten var första världskriget inte lika fastlåst som i väst. Här flyttade frontlinjerna sig mer, men priset var fruktansvärt högt. Både centralmakterna (Tyskland och Österrike-Ungern) och ententen (främst Ryssland) förlorade miljontals soldater.

Ryssland inledde kriget starkt, vilket överraskade tyskarna. Tyskland tvingades skicka trupper österut tidigare än planerat. Detta försvagade deras anfall i väst och gjorde att kriget i öst drog ut på tiden. Tyskarna och österrikarna pressade sakta men säkert tillbaka de ryska arméerna, djupt in i Ryssland.

Serbien: Hårt Motstånd i Bergen

Österrike-Ungern hade räknat med en snabb seger över Serbien. Men serberna kämpade tappert i sina bergiga hemtrakter. Det tog ända till hösten 1915 innan österrikiska soldater kunde inta Belgrad, Serbiens huvudstad. Även då fortsatte serbiska patrioter att kämpa emot.

Italien: Ett Sidbyte och En Ny Front

Italien valde att vara neutralt i början av kriget, trots att de egentligen var allierade med Tyskland och Österrike-Ungern. Men 1915 bytte Italien sida och gick med i ententen. Lockbetet var ett löfte om landområden i södra Österrike, där många italienare bodde. Kriget på den italienska fronten blev mycket blodigt och nådde långt in i Italien.

Havet i första världskriget: 

En kamp om resurser och kontroll

Under första världskriget hade Tyskland och Storbritannien starka flottor med ungefär lika många krigsfartyg. Eftersom ingen av sidorna vågade riskera en avgörande strid, låg de stora krigsfartygen ofta stilla i hamn. Istället för direkta strider mellan flottorna, blev kampen om kontroll över havet en kamp om att stoppa varandras försörjning.

Både Storbritannien och Tyskland försökte hindra fienden från att få viktiga varor genom så kallade handelsblockader. Tanken var att skapa brist på mat och andra nödvändigheter, och på så sätt försvaga motståndaren.

Britterna använde bland annat minor som de placerade i Nordsjön. Dessa minor var en stor fara för alla fartyg som passerade, eftersom de kunde sprängas och sänka dem. Detta gjorde det svårt för fartyg att nå Tyskland.

Tyskland svarade med att använda ubåtar. Dessa ubåtar attackerade fartyg som var på väg till eller från Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Många lastfartyg och passagerarfärjor sänktes av tyska torpeder, vilket skapade rädsla och osäkerhet på haven.

Övriga fronter

Osmanska riket och Kriget i Mellanöstern

När första världskriget bröt ut 1914 valde Osmanska riket (dagens Turkiet) att alliera sig med Tyskland och Österrike-Ungern. Varför då? Jo, de hoppades på att få hjälp mot Ryssland, som de hade bråkat med förr och såg som en stor fiende. Dessutom var riket på väg att falla isär, och de ville stoppa det. Särskilt oroligt var det i arabiska områden där lokala ledare sökte stöd från Storbritannien.

Men kriget gick dåligt för Osmanska riket. Redan 1916 var det nära att huvudstaden Istanbul föll! Storbritannien och deras allierade, som kallades ententen, fick hjälp av soldater från Australien och Nya Zeeland (som då var en del av det brittiska imperiet). Osmanska trupper lyckades dock försvara staden i sista stund.

I arabiska områden gick det bättre för britterna och deras arabiska allierade. Osmanska riket förlorade mer och mer land. År 1917 nådde ententens soldater gränsen till det som idag är Turkiet.

Kriget blir ett världskrig

Från början var det ett krig i Europa, men snart drogs allt fler länder in. År 1918 var det hela sexton länder från tre världsdelar som krigade. Det som började som ett europeiskt stormaktskrig hade blivit ett riktigt världskrig.

Strider i andra världsdelar

Japan ville ta över Tysklands kolonier i Kina och gick med i ententen 1914. De lyckades snabbt med det och hjälpte sedan britterna på haven.

I Afrika slogs tyska och brittiska kolonialarméer mot varandra ända till 1918. Många afrikaner tvingades delta som soldater och hjälpredor på båda sidor. I Tyska Östafrika (nuvarande Tanzania) var striderna extra hårda och pågick under hela kriget. Vanliga människor drabbades hårt av sjukdomar och svält.

Uppror i kolonierna

När första världskriget bröt ut blev det svårare för de europeiska länderna att kontrollera sina kolonier. Det ledde till uppror mot kolonialmakterna i Afrika. Ett exempel är upproret i Malawi 1915. Även om många av dessa uppror misslyckades, ses de som viktiga steg mot självständighet i Afrika.

Soldater från kolonierna i Europa

I de brittiska och franska arméerna i Europa fanns det massor av soldater från kolonierna i Afrika och Asien, till exempel från Indien och Vietnam. Många hundratusentals familjer fick sörja anhöriga som stupat i kriget på andra sidan haven. Kriget påverkade alltså även de länder som inte var direkt inblandade i striderna.

Muslimska soldater stred i Frankrikes arméer under slaget vid Verdun 1916. Över 40 000 muslimska soldater dog på västfronten.