Läsuppgift 1

Orsakerna till WWI

Fortsatt fred eller krig?

Sommaren 1914: En falsk känsla av lugn

Sommaren 1914 var varm och skön, och även om det hade stått en del i tidningarna om risken för ett stort krig, tog många inte det hotet på allvar. Det fanns också mycket som tydde på att freden skulle bestå.

Sommaren 1914 fanns det "fredsfaktorer" och "krigsrisker". De vägde nästan jämnt, men krigsriskerna var något större, vilket var svårt att se.

Föreställ dig sommaren 1914. Världen snurrar på som vanligt. Bönder sköter sina åkrar, arbetare går till fabrikerna, och barnen njuter av sommarlovet. Ingen anar den katastrof som lurar runt hörnet. De flesta tror att freden kommer att bestå, att de goda krafterna är starkare än krigsriskerna. Men de har så fel...

Fredsfaktorer - Varför trodde man på fred

Historiker brukar lyfta fram fyra viktiga anledningar till att många trodde på en fortsatt fred i Europa:

Fredsrörelsen:

Tänk dig en stor grupp människor, "pacifister", som kämpade för fred. De ville att länder skulle minska sina arméer och istället satsa pengar på att bygga ett bättre samhälle. "Ner med vapnen!" var deras slogan. De fick stöd av kända personer som Alfred Nobel, mannen bakom Nobelpriset, som ville belöna dem som jobbade för fred.

Handeln mellan länder:

Företag och ekonomer varnade för att krig skulle förstöra handeln mellan länder. Efter den industriella revolutionen hade länder börjat importera och exportera mer än någonsin. Banker lånade ut pengar till andra länder. Ett stort krig skulle stoppa handeln och stänga viktiga marknader.

Arbetarrörelsen (Socialistinternationalen):

Arbetare runt om i Europa var också emot krig. De gick med i fackföreningar och politiska partier som kämpade för deras rättigheter. De samarbetade över gränserna i en organisation som kallades Socialistinternationalen.

Deras mål var att stoppa krig genom att strejka om ett land förklarade krig. Ingen skulle transportera soldater eller vapen. Rosa Luxemburg, en tysk socialist, uppmanade arbetarna att vägra lyda order om att döda sina "bröder" i andra länder.

År 1913 talade Jean Jaurès, en fransk socialist, mot krig i Paris. Han mördades 1914 av en nationalist som såg hans engagemang i Socialistinternationalen som förräderi.

Ekonomin – En tid av framtidstro:

Under början av 1900-talet blomstrade ekonomin i många länder. Föreställ dig en tid med få arbetslösa, där livet sakta men säkert förbättrades. Företag växte och satsade stort, medelklassen började resa och allt fler arbetare fick chansen till ett bättre boende.

Vissa historiker tror att denna positiva utveckling skapade en stark framtidstro hos många. Människor såg ljuset i tunneln och hoppades på en ännu bättre framtid. Tänk efter – om du känner dig optimistisk och tror på framtiden, är du då lika benägen att riskera allt i ett krig? Den starka ekonomin kan ha varit en viktig pusselbit i att bevara freden... åtminstone ett tag.

Krigsrisker - Europas Farliga Vägar mot Krig

Tänk er Europa i början av 1900-talet. Det var en tid av framsteg, men också av växande spänningar. Flera problem bubblade under ytan, som alla ökade risken för ett stort krig. Vi ska titta närmare på fyra viktiga sådana "krigsrisker".

Imperialism & Kolonialism: Kampen om Kolonier och Vapen

Stormakterna i Europa, som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, ville alla ha mer makt och rikedom. De tävlade om att ta över områden i Asien och Afrika – kolonier. För att skydda sina kolonier och den lukrativa handeln började de bygga stora flottor och arméer. Det blev en "kapprustning" – en tävling om vem som kunde ha flest och bästa vapen. Tänk er två personer som hela tiden försöker vara starkare än den andra!

Allianser – Vänner eller Fiender?

Länderna insåg att ett krig med moderna vapen skulle bli förödande. Därför började de sluta avtal med varandra – allianser. Två stora block bildades:

1. Ententen: Storbritannien, Frankrike och Ryssland (senare även Italien och USA)
2. Centralmakterna: Tyskland, Österrike-Ungern, Italien (till en början) och Osmanska riket (Turkiet)

Allianserna skulle skapa trygghet, men istället ökade de misstänksamheten mellan blocken. Det blev som att dela in alla i "vi" och "dom", vilket gjorde risken för krig större.

Nationalismens Starka Känslor

Nationalism betyder att man känner starkt för sitt land och sin kultur. Men ibland kan det gå för långt. Frankrike ville till exempel ha tillbaka områden som Tyskland hade tagit i ett tidigare krig. Samtidigt ville Tyskland bli ännu större och mäktigare. Sådana konflikter skapade spänningar.

Inom många länder fanns också olika folkgrupper som ville bilda egna, självständiga länder. En del var beredda att använda våld för att nå sina mål.

Bristen på Demokrati

På den här tiden var det få länder som var riktiga demokratier. Många styrdes av kungar eller kejsare, och även i länder med parlament var det långt ifrån alla som fick rösta. Kvinnor hade ingen rösträtt alls, och för män gällde ofta att man måste vara rik för att få vara med och bestämma.

Eftersom de som bestämde inte var valda av folket behövde de inte lyssna så mycket på vad folket tyckte. Det gjorde det lättare att ta beslut som ledde till krig.

Det plötsliga krigsutbrottet

Tänk dig en sommar då allt förändrades. Sommaren 1914 visade det sig att de som ville ha krig var starkare än de som ville ha fred. Allt började i liten skala, som en konflikt mellan Serbien och Österrike-Ungern, men det skulle snabbt växa till något mycket större – ett världskrig.

Skotten i Sarajevo: Startskottet?

Många ser tillbaka på den 28 juni 1914 som dagen då allt började. I Sarajevo, Bosniens största stad, sköts den österrikiske kronprinsen Franz Ferdinand och hans fru Sophie till döds. Mördaren var en ung man vid namn Gavrilo Princip, bara 19 år gammal. Han var del av en hemlig grupp som kallades Svarta handen. De ville att Bosnien skulle bli en del av ett större Serbien istället för att tillhöra Österrike-Ungern.

Det hade hänt liknande saker förut i Europa, men den här gången blev det annorlunda. Få förstod nog då att detta attentat skulle leda till ett världskrig.

Österrike-Ungern reagerar

Österrike-Ungerns ledare blev mycket upprörda över mordet på kronprinsen. De såg de serbiska nationalisterna som ett hot mot sitt land. De var rädda för att om Serbien fick Bosnien, skulle andra grupper också börja kräva land eller självständighet. De anklagade också Serbiens regering för att inte ha stoppat Svarta handen.

Kejsaren av Österrike-Ungern och hans regering i Wien bestämde sig för att det enda sättet att lösa problemet var att gå i krig mot Serbien. De ville straffa nationalisterna och göra Serbien svagare.

Svarta veckan – När freden försvann

När Österrike-Ungerns ledare bestämmer sig för att attackera Serbien efter mordet i Sarajevo, vet de att det är riskabelt. Serbien och Ryssland är nämligen bästa vänner, och Ryssland är allierat med Storbritannien och Frankrike.

Österrike-Ungern har dock en mäktig vän i Tyskland. Den tyske kejsaren tror inte att Ryssland kommer att våga blanda sig i konflikten. Därför lovar Tyskland att stötta Österrike-Ungern, vad som än händer. Med det stödet i ryggen förklarar Österrike-Ungern krig mot Serbien den 28 juli 1914.

Men Ryssland menar allvar med sitt stöd till Serbien. Den ryske tsaren beordrar genast att armén ska förbereda sig för krig. Denna förberedelse får alla länder att agera. Ett försök till förhandlingar startar men det blir snabbt ett virrvarr av löften och hot som ingen längre kan kontrollera.

På bara en vecka, trots alla försök att stoppa det, dras stora delar av Europa in i ett fruktansvärt krig. Denna ödesdigra vecka kallas "svarta veckan" – veckan då freden dog.

 Svarta veckan 1914: Europas stormakter förklarar krig

När fredsröster tystnade inför kriget

I början av 1900-talet fanns det många som kämpade för fred i Europa. De varnade för vad som skulle hända om det blev krig. Men ju mer spänt det blev mellan länderna, desto starkare blev känslorna för det egna landet, nationalismen. Färre och färre lyssnade på de som ville stoppa kriget. Försök att strejka mot kriget misslyckades, och istället tjänade de rika pengar på att tillverka vapen.

Jublet som tystnade

När kriget bröt ut i augusti 1914, samlades folk på gatorna och jublade! Många soldater kände att kriget var ett spännande äventyr, något de hade längtat efter. Det gav dem en känsla av att vara viktiga. Den tyske författaren Ernst Jünger beskrev det som att kriget var som en "berusning". Men den verklighet som väntade dem på slagfälten skulle visa sig vara fruktansvärd. Snart skulle de förstå att kriget inte var något äventyr, utan en mardröm.