Läsuppgift 1:

Judendomens Historia

Judendomen är inte bara den äldsta av de abrahamitiska religionerna (en term som används eftersom patriarken Abraham förekommer i judendom, kristendom och islam), utan också en historia om ett folk, en kultur och en identitet som sträcker sig över mer än 3000 år. I det här kapitlet ska vi utforska judendomens rötter, dess centrala tankar, livsviktiga traditioner och den kamp för överlevnad och identitet som präglat dess historia.

Den judiska nationens historiska överblick

Enligt många historiker kan berättelserna om de första kungarna i Neviim (Saul, David och Salomon) faktiskt bygga på verkliga personer. Man tror att det första judiska templet i Jerusalem byggdes runt 1000 f.v.t. Det gör judendomen och det judiska folket till en av världens äldsta religioner – minst 3000 år gammal, kanske ännu äldre! Tänk dig, en religion som har utvecklats och levt i tusentals år. På en tidslinje kan man se många viktiga händelser som format judendomen. Här ska vi kika närmare på några av de viktigaste teman i denna långa och spännande historia.

Toran och Tanakhs skrifter är viktiga för judendomen och har bevarats länge. Varje församling har vårdat dessa texter.

En berättelse om tradition och utveckling

Judendomen har en lång och spännande historia som handlar om hur man lyckats bevara sina traditioner genom svåra tider. Trots krig, invasioner och att deras heliga tempel förstördes, såg lärda judar till att de religiösa traditionerna levde vidare. Rabbinerna, med sitt arbete kring Talmud (en viktig samling tolkningar och diskussioner kring judisk lag och tradition), spelade en avgörande roll för att judendomen inte skulle gå förlorad.

Men judendomen handlar inte bara om att bevara det gamla. Den har också visat en fantastisk förmåga att utvecklas och anpassa sig i mötet med andra kulturer och religioner. Under medeltiden i det muslimska Spanien, i städer som Córdoba, levde judar, muslimer och kristna ofta fredligt tillsammans. En av de mest kända judiska tänkarna från den tiden var Moses Maimonides, en filosof och rabbin från 1100-talet. Han var känd för sina idéer om hur religion och vetenskap kunde gå hand i hand. Maimonides byggde vidare på Talmud, men han inspirerades också av den grekiske filosofen Aristoteles och den muslimske tänkaren Ibn Rushd. Detta visar hur judendomen alltid har kunnat ta till sig nya idéer och utvecklas, samtidigt som den behållit sin unika identitet.

En berättelse om migration

Judendomens historia är också en historia om hur judar flyttat runt i världen. Redan för länge sedan, under antiken, tvingades många judar att lämna sina hem på grund av krig och invasioner av assyrier, babylonier och romare. Miljontals judar bodde i städer som Alexandria, Thessaloniki och Rom.

Denna spridning gjorde att man inom judendomen började tala om "diasporan", vilket betyder att man lever långt ifrån sitt hemland. Under medeltiden fortsatte judar att flytta till olika delar av Europa, och från 1800-talet och framåt sökte sig många till USA, Sydamerika, Australien och andra länder.

Där judar bosatte sig, bildades ofta nya judiska grupper som tog intryck av de lokala kulturerna. Ett exempel är språket jiddisch, som är en blandning av hebreiska och tyska. Klezmermusiken är ett annat exempel på hur judisk kultur blandats med musik från Östeuropa, som polsk, rumänsk, ukrainsk och romsk musik. Dessa möten har skapat en rik och varierad judisk kultur över hela världen.

Kartan visar att det fanns judiska församlingar på många platser redan under antiken. Idag finns judar i alla världsdelar.

En berättelse om förföljelser

Judarnas historia är lång och full av både framgång och svårigheter. Tyvärr är den också präglad av förföljelser. Redan för länge sedan, under antiken, diskriminerades judar på grund av sin religion.

Under medeltiden blev situationen ännu värre. Ett skrämmande exempel är digerdöden, pesten som spred sig i Europa på 1300-talet. Då spreds ett falskt rykte om att judarna förgiftade brunnarna, vilket ledde till att många judar mördades.

Det är viktigt att komma ihåg att dessa hemska händelser skedde i kristna länder, trots att judendom och kristendom har många likheter. Ibland förbjöds judendomen helt. Till exempel utvisades alla judar från Spanien i slutet av 1400-talet. I Sverige fick judar inte bosätta sig förrän i slutet av 1700-talet. Även i de länder där judar fick bo, tvingades de ofta att bo i speciella områden, så kallade getton.

Varför är detta viktigt att lära sig?

Genom att förstå judarnas historia, och särskilt de förföljelser de utsatts för, kan vi lära oss om farorna med hat och diskriminering. Det hjälper oss att stå upp för alla människors lika värde och kämpa för en mer rättvis värld. Att förstå historien är nyckeln till att bygga en bättre framtid!

Roms getto är från 1500-talet. Idag präglas stadsdelen av judisk kultur med synagogor och kosherrestauranger, samt minnesmärken över Förintelsen.

Judendomens religiösa bakgrund

Skapelsen

Enligt Första Moseboken skapade Gud universum på sex dagar och vilade på den sjunde. Han skapade Adam och Eva, som fick i uppdrag att ta hand om jorden. Men de bröt mot Guds förbud och åt av kunskapens frukt. Som straff förvisades de från Edens trädgård, och livet blev fyllt av arbete och svårigheter.

Syndafloden:

Ondskan växte bland människorna, och Gud ångrade sin skapelse. Han sände en stor flod, syndafloden, som dränkte hela jorden. Endast Noa, hans familj och ett par av varje djurart räddades i en stor båt, arken. Efter floden lovade Gud att aldrig mer straffa världen på det sättet, och regnbågen blev ett tecken på detta förbund.

Patriarkerna och Förbundet:

Efter syndafloden börjar en ny historia med viktiga personer, så kallade patriarker eller stamfäder:

• Abraham: Han slöt ett speciellt förbund med Gud. Gud lovade att Abrahams ättlingar skulle bli ett stort folk, Guds utvalda, och att de skulle få landet Kanaan. Omskärelse blev ett tecken på detta förbund.
• Isak: Abrahams son och far till Jakob.
• Jakob (Israel): Isaks son, som fick namnet Israel ("Guds kämpe"). Hans tolv söner blev stamfäder till Israels tolv stammar, vilket är grunden till det judiska folket.

Abraham och Guds eget folk

Efter den stora floden (berättelsen om Noa) spred sig Noas ättlingar över jorden och bildade olika folkslag. Enligt Första Mosebok började människorna tyvärr återigen att glömma bort Gud och dyrkade andra gudar istället.

Då valde Gud ut Abraham till stamfader för ett nytt folk – Israels folk – som skulle visa världen att det bara finns en Gud och hur man ska leva rättvist. Gud slöt ett förbund med Abraham. Ett förbund är som ett viktigt avtal mellan Gud och människor. Gud lovade att Abrahams efterkommande skulle bli otroligt många och att de skulle få landet Kanaan (ungefär dagens Israel) för alltid. Som ett tecken på detta förbund befallde Gud att alla pojkar i Israels folk skulle omskäras.

Abraham prövas av Gud

Abraham fick utstå en svår prövning. Gud bad honom att offra sin egen son, Isak. Abraham lydde, men i sista stund hindrades han av en ängel. Gud såg att Abraham litade på honom helt och fullt.

Isak blev senare far till Jakob, som fick tolv söner. Jakobs söner blev stamfäder för Israels tolv stammar. Gud gav Jakob ett nytt namn: Israel. Därför kallas folket för israeliter.

Flytten till Egypten

Israeliterna växte som folk, men en svår hungersnöd tvingade dem att flytta till Egypten. Där hjälpte de farao (kungen i Egypten) och hade det bra en tid.

Mose, uttåget ur Egypten och Guds bud

I Andra Moseboken berättas det att Egyptens farao blev orolig för att israeliterna hade blivit för många. Han tvingade dem därför till slaveri och beordrade att alla nyfödda israelitiska pojkar skulle dödas.

En av dessa pojkar var Mose. Hans mamma gömde honom i en korg på Nilen, där faraos dotter hittade honom. Mose växte upp som en egyptisk prins, men Gud visade sig för honom och gav honom uppdraget att leda israeliterna ut ur slaveriet till Kanaans land, som Gud hade lovat Abraham.

Farao vägrade först att släppa israeliterna. Då sände Gud hemska olyckor över Egypten, men skonade israeliterna. Till slut gav farao med sig, och israeliterna flydde. Men farao ångrade sig och skickade sina soldater efter dem. Då delade Gud Sävhavet så att israeliterna kunde gå över på torr mark. När soldaterna försökte följa efter, stängde Gud havet och de drunknade.

Mose och Toran: En berättelse om tro och ansvar

Tänk dig en grupp människor, israeliterna, på flykt genom en stor och ödslig öken. De är på väg mot ett nytt hem, ett "utlovat land". Mitt i öknen slår de läger vid ett mäktigt berg, Sinai.

Guds budskap på berget

På berget händer något fantastiskt! Gud visar sig i ett imponerande rökmoln. Mose, deras ledare, går upp på berget och får ta emot en speciell gåva: Toran. Toran är som en handledning från Gud, full av viktiga regler och berättelser. Det allra viktigaste i Toran sammanfattas i tio budord, som skrivs ner på stentavlor.

Svek och förlåtelse

Men medan Mose är borta händer något hemskt. Folket blir otåliga och börjar dyrka en guldkalv, en falsk gud. När Mose kommer tillbaka och ser detta, blir han så ledsen och arg att han tappar stentavlorna i marken så att de går sönder. Han är förtvivlad över att folket inte litat på Gud. Men Mose ger inte upp. Han ber Gud om förlåtelse för folkets misstag. Gud är fortfarande arg, men ger Mose en ny chans med nya stentavlor.

Vandringen och ansvaret

Under de kommande 40 åren vandrar israeliterna runt i öknen. Det är en tuff tid, och Gud ger dem många regler och bud att följa. Dessa regler, som finns i delar av Toran, är som ett kontrakt mellan Gud och folket, ett tecken på deras speciella relation.

Mose leder dem så långt han kan. Han får se det utlovade landet från ett berg, men han vet att han inte kommer att kunna gå dit själv. Han är gammal och ska dö. Men han har gjort sitt: han har lett folket ut ur slaveriet och gett dem Toran. Nu är det upp till dem att ta ansvar och leva efter Guds vilja.

Jerusalem: Ett hjärta i judisk historia, tro och identitet

Efter uttåget ur Egypten enades Israels tolv stammar och sökte ett eget land. Kung David gjorde Jerusalem till huvudstad, vilket gav staden en central plats i judisk identitet. Föreställ dig David, som jublande förde förbundsarken till staden; Jerusalem blev symbolen för deras förbund med Gud.

Kung Salomo byggde sedan det första judiska templet i Jerusalem. Det var inte bara en plats för bön, utan även ett uttryck för tro och gemenskap. Människor från hela landet vallfärdade dit. Templet blev hjärtat i det judiska livet, fyllt av hopp och tillhörighet.

Jerusalem och Templet är därför mer än geografiska platser; de symboliserar judisk historia, tro och identitet. Denna koppling har levt vidare genom årtusenden av bön och tradition. Även idag vänds blickarna mot Jerusalem i bön, och vid bröllop krossas ett glas för att minnas templets förstörelse – ett evigt löfte om att aldrig glömma Jerusalems betydelse.

Antisemitismens framväxt

Vad är "antisemitism"?

Antisemitism betyder hat och fördomar mot judar och är en form av rasism med historiska rötter. Det kan visa sig som negativa åsikter, diskriminering eller våld. Antisemitism skapades på 1800-talet av journalisten William Marr för att beskriva judehat. Judar hade levt i exil sedan romartiden, och Marr såg dem som en sämre "ras" och skyllde problem på dem. Ordet antisemitism kommer från "anti" (emot) och "semit" (person som talar semitiska språk). Det syftar specifikt på hat mot judar.

Västra muren är resterna av muren runt det judiska templet, en helig plats. Templet förstördes år 70. Judar ber där. Senare byggdes moskéer på platsen. Foto: Golasso / Wikimedia Commons

Judendomen uppstod i Judéa med Jerusalem och templet som viktiga platser. Templet förstördes av babylonierna och återuppbyggdes. Den judiska diasporan började när judar hamnade som fångar i Babylonien.

Romarna tog över Jerusalem år 63 f.v.t. och kallade landet Judeen. Judarna gjorde uppror men förlorade, och romarna förstörde templet igen. Efter upproret tvingades judar lämna Judeen. Romarna sålde judar som slavar, och många flydde till länder runt Medelhavet.

Mellan 132 och 135 e.Kr. krossade romarna ett judiskt uppror. Det var ännu värre än tidigare. Många judar dödades, blev slavar eller fördrevs.

Romarna ville radera judarnas koppling till landet och bytte namn på Judéen till Syrien-Palestina efter "Filistéerna" för att förnedra judarna och minska deras historiska betydelse i området.

Romarna byggde Titusbågen i Rom för att fira erövringen av Jerusalem år 70. Den visar bytet från judarnas tempel. Historia som finns berättad även i bibeln.

Utvisning och Diaspora

Många judar dödades, gjordes till slavar eller tvingades fly från sitt hemland. Detta ledde till att judarna spreds ut över hela världen, något som kallas diaspora (förskingring). Trots detta har judar i diasporan alltid drömt om att en dag återvända till Israel.

Kristendomens påverkan och de första fördomarna

När kristendomen växte i Europa började många se negativt på judarna. En stor anledning var att judarna inte trodde att Jesus var Messias. Kyrkan ville också tydligt visa att kristendomen var annorlunda än judendomen. Judarna anklagades felaktigt för att ha dödat Jesus, vilket ledde till en första splittring och la grunden för hat att gro.

Mellanöstern och Nordafrika – en historisk överblick

I tusentals år har judar bott i Mellanöstern och Nordafrika, ofta under muslimskt styre. Historiskt behandlades judar och kristna som dhimmi, med färre rättigheter men religionsfrihet mot skatt (jizya). Periodvis var det fredligt, periodvis förföljelse. Negativa åsikter om judar har använts i islamistisk propaganda.

År 627 e.Kr. ägde Khybarmassakern rum, när muslimer under profeten Muhammed gick till angrepp mot den judiska oasen Khaybar. Konflikten berodde på att vissa judiska stammar hade brutit avtal med muslimerna i Medina och samarbetat med deras fiender. Efter striden tog muslimerna kontroll över området, men judarna fick ofta stanna och fortsätta odla marken mot att betala skatt. Händelsen handlade alltså om makt och säkerhet, inte om att tvinga judarna att konvertera till islam.

Modern antisemitism växte fram i Mellanöstern i slutet av 1800-talet. Under andra världskriget samarbetade den arabiska ledaren och stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, med Nazityskland. Han stödde nazisterna genom propaganda mot judar och försökte få hjälp för att stoppa judiskt inflytande i Palestina.

Efter Israels bildande 1948 tvingades ca 800 000 judar lämna arabiska länder. Antisemitism är idag vanligt och utnyttjas av regimer för att skylla problem på judar.

Judar i Spanien – en tid av både framgång och förföljelse

Många judar flyttade till Spanien där de först fick det bra under muslimskt styre. Kulturen blomstrade! Men senare blev ledarna mer intoleranta, och judar tvingades att byta religion. År 1492 blev alla judar utkastade från Spanien. De flydde till andra länder och deras ättlingar kallas idag för sefardiska judar.

Farlig propaganda

Antisemitiska grupper spred falska rykten om att judar var farliga och ville ta över världen i hemlighet. Många människor var rädda för förändringar i samhället och skyllde på judarna för problem som ekonomiska kriser.

Pogromer – våldsamma attacker

I Östeuropa blev livet mycket svårt för judar. Efter att tsaren (kejsaren) Alexander II mördades spreds falska rykten om att judar var inblandade. Det ledde till våldsamma attacker som kallas pogromer. Tusentals judar dödades eller tvingades fly. Många flydde till Västeuropa, Palestina eller USA. Mellan 1880 och 1917 flydde ungefär två miljoner judar från Östeuropa till USA för att slippa våldet och hatet.

Moderna sionismen tar form

Ordet Sion är ett annat namn för Jerusalem och enda sedan Judarna fördrivdes från Judéa så har man vid sabbatsbordet avlagt en ed om att “nästa år i Jerusalem”. Drömen om återvändandet till deras hem. Sionism är en judisk nationalistisk rörelse med rötter i en längtan efter att återvända till Israel.  Mot slutet av 1800-talet började judar organisera sig politiskt för att förverkliga denna vision, som en reaktion på antisemitism i Europa och som en del av en större nationalistisk rörelse.

Sionisternas mål var att skapa ett judiskt hemland där judar kunde flytta och bestämma över sig själva. Området kontrollerades då av Osmanska riket och senare av Storbritannien. Befolkningen bestod mestadels av arabiska muslimer och kristna, men även en judisk minoritet. Innan 1948 gjordes flera försök att dela området mellan judar och araber.

Förintelsen

Nazitysklands folkmord på närmare sex miljoner judar under andra världskriget är det mest extrema exemplet på antisemitism.

Redan 1933 öppnades koncentrationslägret i Dachau. Tusentals läger växte fram där fångar tvingades till hårt arbete med lite mat, vilket ledde till många dödsfall genom undernäring och våld. När andra världskriget bröt ut 1939, förföljde nazisterna judarna i de erövrade områdena genom isolering, tvång att bära gula stjärnor och placering i getton med svåra levnadsförhållanden. 

Wannseekonferensen i januari 1942 syftade till att planera "den slutgiltiga lösningen på judefrågan". Efter konferensen skickades judar till ghetton, koncentrationsläger och förintelseläger där många mördades i gaskammare eller dog av svält och tvångsarbete. Fram till 1945 mördades nästan sex miljoner judar.

Einsatzgruppen bildades 1941 för att avrätta judar, vilket resulterade i massmord som i Babyn Jar där över 33 000 judar mördades på två dagar. Nazisternas plan att utrota judarna genomfördes från 1942 med förintelseläger och gaskammare. Ungefär sex miljoner judar dödades under Förintelsen, främst i sex läger i Polen, inklusive Auschwitz-Birkenau och Majdanek, som kombinerade förintelse- och koncentrationsläger.

Auschwitz-Birkenau var det största nazistiska lägret i ockuperade Polen. Där mördades runt en miljon judar och tusentals andra fram till 1945. Bild: Archival collection of the State Museum Auschwitz-Birkenau in Oświęcim.

Drömmen om återvändandet blir sann

Röd flagga är Palestinas sjöfartsflagga, mitten är flaggan för högkommissarien och blå är Palestinas tull- och postväsendes flagga

Efter första världskriget förlorade Osmanska riket Palestina, som hamnade under brittiskt styre. Storbritannien lovade både judarna ett eget land (Balfourdeklarationen, 1917) och araberna självständighet, vilket skapade spänningar.

Under 1930-talet flydde många judar till Palestina från nazisterna, vilket ledde till arabiskt uppror (1936-1939). Vissa arabiska ledare samarbetade med Hitler.

Redan före Förintelsen fanns planer på en judisk stat, drivna av sionismen. Balfourdeklarationen (1917), San Remo-konferensen (1920) och Nationernas förbunds mandat (1922) stödde detta. Peelkommissionen (1937) föreslog delning av Palestina. Éviankonferensen (1938) misslyckades med att hitta länder som ville ta emot judiska flyktingar.

Förintelsen ökade stödet för en judisk stat. Efter andra världskriget lämnade Storbritannien över ansvaret för Palestina till FN.År 1947 beslutade FN att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat. Judarna accepterade, men arabiska ledare vägrade.

En vanlig missuppfattning är att staten Israel bara var en "sympatigåva" efter andra världskriget. Men så enkelt är det inte. Staten Israel var resultatet av sionisternas långa kamp för självbestämmande. Förintelsen visade hur viktigt det var för judarna att ha en egen säker plats. Efter kriget vände sig Storbritannien till FN för att få hjälp med situationen i Palestina.

Moderna staten Israel grundas 1948

David Ben-Gurion (Israels förste premiärminister) läser offentligt upp Israels självständighetsförklaring, 14 maj 1948, under ett stort porträtt av Theodor Herzl, grundare av den moderna politiska sionismen

FN hade en idé om att dela upp området i två delar: en för palestinier och en för judar. Palestinierna gillade inte förslaget eftersom de inte ville dela landet. Trots detta skapades staten Israel i maj 1948, på den mark som judarna hade kontroll över.

I samband med att Israel bildades, tvingades ungefär 850 000 judar fly från sina hem i arabiska länder. Israels grannländer, som var araber, startade då ett krig för att försöka förstöra den nya staten Israel. Israel vann kriget, men de förlorade kontrollen över Gaza till Egypten och Judéen och Samarien (Västbanken) till Jordanien. 

Så gick en urgammal ed i uppfyllelse. Århundraden av längtan efter ett eget land, en dröm buren genom generationer av judar i diasporan, blev till slut verklighet. Men drömmen förverkligades till ett högt pris. Bildandet av Israel skedde i skuggan av krig och fördrivning, med sår som fortfarande inte är läkta. Trots att ett hemland återupprättades, förblev freden en ouppnåelig vision, en ständig kamp som fortsätter än idag men om detta kommer vi att läsa i kursen “Nutidshistoria”.