KALLA KRIGETS TID / EFTERKRIGSTIDEN

Fredsprojekt & Avkolonisering

FN och EU – två fredsprojekt

Efter andra världskriget fanns oro för nya konflikter, men också hopp om fred. FN (Förenta Nationerna) skapades för att öka samarbetet mellan länder, särskilt i Europa. FN, med 51 länder, ersatte Nationernas Förbund och hade befogenhet att fatta beslut för medlemsländerna, även om enighet inte alltid fanns.

FN:s mål var inte bara att bevara freden, utan också att:

• Skydda mänskliga rättigheter.
• Säkerställa att internationella lagar följs.
• Arbeta för bättre levnadsvillkor globalt.

FN:s förste chef, Tryggve Lie, efterträddes 1953 av Dag Hammarskjöld, som omkom i en flygolycka i Afrika 1961. Orsaken är oklar.

FN:s Generalförsamling och Säkerhetsråd

I FN:s Generalförsamling ingick alla medlemsländer, med en röst vardera. Säkerhetsrådet hade mest makt, där de fem permanenta medlemmarna (USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina) hade vetorätt. Övriga tio platser valdes av de andra länderna på två år.

Världsomspännande organisationer

FN startade också många organisationer som jobbar över hela världen. Ett exempel är WHO (Världshälsoorganisationen) som grundades 1948. Deras uppgift var att bekämpa sjukdomar, både lokala och sådana som spred sig över gränserna, alltså pandemier. Ett stort framsteg var när de lyckades utrota smittkoppor år 1980.

Kol- och stålunionen: Ett fredsprojekt

Frankrike och Tyskland hade krigat mot varandra flera gånger. Efter andra världskriget ville man hitta ett sätt att säkra freden. En idé var att knyta samman ländernas ekonomier.

Kol och järn behövs för att göra stål, och stål behövs för att göra vapen. Om Frankrike och Tyskland samarbetade kring sina kolgruvor och stålindustrier skulle de inte behöva misstänka varandra för att rusta upp i hemlighet. Därför skapades Kol- och stålunionen 1952. Förutom Frankrike och Tyskland var Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg med. Senare utökades samarbetet till att gälla handel och jordbruk, och så småningom blev det EU (Europeiska unionen).

Avkoloniseringen

Nairobi, Kenya, 1965: Vänstertrafik och handel kom från Storbritannien. Kenya var beroende av råvaruexport, vilket gav ekonomiska problem.

Efter andra världskriget var många länder i Europa, som Storbritannien, rejält fattiga. Storbritannien, som en gång varit ett stort imperium, behövde nu hjälp från USA. De hade inte längre pengar att styra över sina kolonier långt borta. Dessutom ville folken i kolonierna bli fria och kämpade för sin självständighet. Denna avkolonisering gick snabbt. På bara 20 år blev nästan alla kolonier självständiga länder.

Kalla kriget och FN:s växande roll

Avkoloniseringen påverkades av kalla kriget då USA och Sovjet tävlade om inflytande. Supermakterna blockerade länge nya länder från FN. "Paketlösningar" släppte in flera länder samtidigt på 1950-talet, vilket gav dem en röst. Kalla kriget skapade dock konflikter.

Storbritannien och dess forna kolonier

Indien var Storbritanniens viktigaste koloni, kallad "juvelen i kronan". Efter andra världskriget blev Indien och de flesta andra brittiska kolonier självständiga, vilket markerade slutet på det brittiska imperiet.

Indiens kamp för självständighet

I Indien ledde INC kampen mot britterna för att minska ekonomiska skillnader. De ville stoppa bomullsleveranser och import av brittiska kläder. Hinduer och muslimer kämpade tillsammans i INC.

Mahatma Gandhi, en INC-ledare, förespråkade icke-våld baserat på ahimsa. Han organiserade bojkott och demonstrationer, så kallat passivt motstånd.

Protesterna växte, och britterna tvingades förhandla om Indiens självständighet, vilket de blivit lovade om de stödde Storbritannien i andra världskriget.

Indiens femrupie-sedel visar Gandhi och en traktor med soluppgång, symboliserande ett modernt Indien.

Indien och Pakistan blir självständiga – men splittrade

År 1947 blev Indien självständigt från Storbritannien. Istället för ett enat Indien skapades två länder: Indien, med mestadels hinduer, och Pakistan, med mestadels muslimer.

Många, som Gandhi, ville att alla indier skulle leva tillsammans oavsett religion, men det blev konflikter mellan hinduer och muslimer. Miljontals människor tvingades fly: muslimer från Indien till Pakistan, och hinduer från Pakistan till Indien. Detta kallas ibland för befolkningsutbyte.

Området Kashmir, som ligger mellan Indien och Pakistan, blev särskilt problematiskt. Där har det varit strider och till och med krig mellan länderna ända sedan delningen.

Gandhi, som kämpade för fred, mördades 1948 av en extremistisk hindu som var emot hans idé om ett enat och inkluderande Indien.

Indien delades mellan hinduer och muslimer. Sri Lanka, tidigare Ceylon, blev självständigt 1948 och bytte namn till Sri Lanka 1972.

Mellanöstern

Efterkrigstiden i Mellanöstern: Konflikter och nybildade stater

Efter andra världskrigets slut stod världen inför nya utmaningar. De gamla europeiska stormakterna, som hade kämpat i två världskrig, var försvagade och hade inte längre samma kontroll över sina kolonier. En period av avkolonisering inleddes, vilket skapade många nya, självständiga stater. I Mellanöstern var dock processen särskilt komplicerad och ledde till långvariga problem.

Sykes-Picot – när stormakterna ritade om kartan

Redan under första världskriget, 1916, hade Storbritannien och Frankrike i hemlighet kommit överens om hur de skulle dela upp de arabiska delarna av det besegrade Osmanska riket. Avtalet, som kallas Sykes-Picot-avtalet, drog gränser som inte tog hänsyn till vilka folkgrupper som bodde i de olika områdena. Efter kriget, när Nationernas Förbund (NF) inrättade mandatsystemet, baserades de nya gränserna i mångt och mycket på Sykes-Picot-avtalet. Den här koloniala gränsdragningen är en viktig förklaring till varför Mellanöstern sedan dess har präglats av instabilitet.

Kartan över Sykes-Picot delningen av Osmanska riket.

Från mandat till självständighet

När första världskriget var slut och Osmanska riket hade fallit, fick Nationernas Förbund (NF) i uppdrag att hantera de gamla osmanska områdena. NF, som var en föregångare till FN, skapade ett mandatsystem. Storbritannien fick mandat över områden som motsvarar dagens Irak, Jordanien, Israel och Palestina. Frankrike fick mandat över Syrien och Libanon. Tanken var att stormakterna skulle "hjälpa" områdena att bli redo för självstyre, men i praktiken var det en form av kolonial kontroll. Efter andra världskriget, påskyndades processen då Storbritannien och Frankrike försvagats.

Vägen mot självständighet

Trots stormakternas kontroll började de arabiska folken kämpa för självständighet. Här är några viktiga händelser:

• Irak: Blev formellt självständigt från det brittiska mandatet redan 1932.
• Libanon och Syrien: Blev självständiga från det franska mandatet under 1940-talet.
• Jordanien: Bildades som en egen stat 1946.
• Egypten: Hade formell självständighet redan 1922 men gjorde sig helt fritt från brittiskt inflytande 1952.

Den kontroversiella delningen av Palestina

Palestina var en särskilt komplicerad fråga eftersom till grund låg idén om att etablera en judisk stat i mitten av den muslimska världen. Efter andra världskriget, och Förintelsen, blev trycket på att skapa ett hem för judarna allt större. Storbritannien, som inte kunde hantera konflikten mellan judar och araber i området, överlämnade frågan till Förenta Nationerna (FN).

År 1947 röstade FN igenom en delningsplan för Palestina. Planen innebar att landet skulle delas i en judisk och en arabisk stat, med Jerusalem under internationell kontroll. Den judiska sidan accepterade planen, medan arabstaterna avvisade den.

Kalla kriget i Mellanöstern

Efter andra världskriget blev länderna i Mellanöstern fria, men oljebolag från Europa och USA ville fortsätta styra oljehandeln. De erbjöd därför pengar till ledarna i Mellanöstern, för att få fortsätta hantera oljan. Om det inte gick, var de beredda att använda våld. Ett exempel är när USA och Storbritannien tillsammans avsatte Irans regering år 1953.

Striden om världshandeln ledde också till andra problem, som Suezkrisen år 1956. Då ville Egyptens president ta kontroll över Suezkanalen, som tidigare ägdes av Frankrike och Storbritannien. Egypten blev anfallet av dessa länder och Israel. Men nu var USA och Sovjetunionen eniga i FN och tvingade Storbritannien, Frankrike och Israel att sluta och dra sig tillbaka. FN-soldater sattes in för att hålla freden.

Suezkanalen i Egypten, 1956, går mellan Medelhavet och Röda havet. Den tillät resor från Europa till Asien utan att segla runt Afrika.

Den politiska kampen om Mellanöstern

Under 1950- och 60-talen tävlade olika politiska grupper om makten i Mellanöstern. I länder som Egypten, Libyen, Syrien och Irak tog nationalistiska och socialistiska rörelser över. De ville bland annat minska inflytandet från utländska oljebolag och stormakter. Men tyvärr blev många av dessa nya ledare diktatorer som styrde hårt. De utnyttjade ofta konflikten mellan supermakterna USA och Sovjetunionen för att få vapen och behålla sin makt.

På 1970-talet blev oljan en viktig bricka i spelet. År 1973 beslutade diktatorerna, tillsammans med andra oljeproducerande länder, att stoppa oljeexporten till länder som stödde Israel. Detta ledde till en oljekris, med brist och högre priser, vilket drabbade USA och andra västländer.

Trots att Mellanöstern tjänade mer pengar på oljan, blev livet inte mycket bättre för många invånare. Många var missnöjda med att deras ledare inte gjorde tillräckligt för att minska fattigdomen och stödja palestinierna. Protesterna ledde tyvärr till ännu mer förtryck. Regeringarna fängslade, utvisade eller avrättade de som hade andra åsikter.

Konsekvenser av avkoloniseringen

Avkoloniseringen i Mellanöstern har satt djupa spår. De gränser som drogs av främmande makter, och de motstridiga löften som gavs, bidrog till etniska konflikter och politisk instabilitet som fortfarande präglar regionen idag.

Afrika efter kolonialismen

Efter andra världskriget började många afrikanska länder kämpa för att bli fria från kolonialismen och styra sig själva. Det här gick inte lika snabbt överallt, och i en del länder blev det bråk och svåra strider.

Årtal för ländernas avkolonisering i Afrika.

Avkoloniseringen av Afrika;

En Kamp för Självständighet

Efter andra världskriget började europeiska länder avkolonisera Afrika, ofta under konflikter. Storbritannien var mer villiga att släppa sina kolonier än Frankrike, Portugal och Belgien, vilket resulterade i krig. Självständiga afrikanska länder ärvde problematiska kolonialgränser som ignorerade folkgrupper.

Algeriet:

Här var konflikten blodigast. Den franska armén stred mot algeriska motståndsrörelser som ville bli fria. Efter ett långt krig blev Algeriet självständigt 1962. Många fransmän som bott där i generationer flyttade då tillbaka till Frankrike.

Kenya:

I den brittiska kolonin Kenya blev det också strider för självständighet. Britterna var ovilliga att släppa Kenya eftersom många rika britter bodde där och ägde mycket mark. Efter strider och förhandlingar blev Kenya självständigt 1963.

Angola och Moçambique:

I de portugisiska kolonierna pågick strider länge, och de blev inte fria förrän i mitten av 1970-talet.

Kongo:

Belgien gav upp sin rika koloni Kongo 1960, troligen för att undvika ett befrielsekrig. Istället blev det en lång och svår konflikt efter att Belgien lämnat landet. Det handlade om strider mellan olika folkgrupper och om kontrollen över landets mineraler. Under kalla kriget blev konflikten ännu mer komplicerad eftersom Sovjetunionen och USA stödde olika sidor. Belgiska företag fortsatte också att kontrollera flera rika områden. FN skickade trupper för att försöka skapa fred, men utan att lyckas helt.

Nigeria och Biafra:

Ett exempel är inbördeskriget i Nigeria. Ledarna för igbofolket i södra Nigeria ville skapa en egen stat, Biafra. En viktig anledning var att det fanns mycket olja i området, och de andra folkgrupperna i Nigeria ville inte släppa det. Kriget var blodigt och slutade med att igbofolket förlorade.

Kaffeplantage i Kenya. Många forna kolonier satsade på få råvaror, vilket gjorde dem beroende av deras marknadspris.

Det koloniala arvet i ekonomin

Många länder i Afrika blev självständiga efter kolonialtiden, men de ärvde problem från den tiden. Deras ekonomier hade länge varit inriktade på att exportera råvaror till Europa. Det gjorde dem sårbara. Ghana, till exempel, var beroende av kakaopriserna. Höga priser gav pengar till utveckling, men låga priser skapade ekonomiska problem. Kenya hade samma problem med kaffebönor. Denna ekonomiska sårbarhet var ett direkt resultat av kolonialismen.

Det koloniala arvet i politiken

De gamla kolonialmakternas inflytande försvårade också skapandet av demokratiska system. I länder som Kenya och Tanzania hamnade makten ofta hos ett parti och en ledare. En förklaring är att få afrikaner fick utbildning under kolonialtiden. De få utbildade blev en ny elit som ville behålla sin makt och rikedom.

Sydafrika – en annorlunda utveckling

Sydafrika hade en speciell situation. Landet var självständigt tidigt, men hade apartheid, en rasistisk politik som segregerade befolkningen. Nelson Mandela kämpade mot apartheid och satt fängslad i 27 år. Efter apartheids avskaffande blev han president 1994. Han skapade Sannings- och försoningskommissionen där människor kunde berätta om sin roll i förtrycket utan att riskera straff. Målet var att bearbeta det förflutna och ge alla en chans att gå vidare.

Nelson Mandela, som här räcker upp sin knutna hand, valdes till Sydafrikas president 1994. Året innan hade han fått Nobels fredspris

Sammanfattningsvis