Nutidshistoria:

Israel & Palestina

Historiska geopolitisk bakgrund

Landet i Mellanöstern som i dag är Israel och Palestina har en historia som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Landet har styrts av många olika stormakter och imperier genom historien.

Under antiken och den klassiska perioden (cirka 3000 f.Kr. till 400 e.Kr.) har området styrts av:

• Egyptiska riket (cirka 2000–1000 f.Kr.).
• Assyrier.
• Kungadömet Israel enas (cirka 1000-600 f.kr.)
• Babyloniska riket (cirka 600–500 f.Kr.), då det första judiska templet i Jerusalem förstördes och många judar levde i fångenskap i Babylonien (nuvarande Irak).
• Persiska riket (cirka 500–300 f.Kr.).
• Helenistiska riket (cirka 300–60 f.Kr.).
• Romerska riket (från cirka 60 f.Kr. till 400 e.Kr.), som gjorde landet till en provins kallad Judeen.

Efter Romarrikets splittring och medeltiden fortsatte området att styras av:

• Bysantinska riket (cirka 400–600 e.Kr.).
• Islams kalifat/araberna (från erövringen på 630-talet e.Kr. fram till 1500-talet e.Kr.).
• Mamluksultaner (styrde från Egypten fram till 1517).
• Osmanska riket (även kallat det turkiska imperiet, från 1517 till 1917).
• Brittiska mandatet (1917–1948), då Storbritannien administrerade området på uppdrag av Nationernas förbund.
• Moderna Israel (1948-idag)

Från Judéa till Palestina

Romarna byggde Titusbågen i Rom för att fira erövringen av Jerusalem år 70. Den visar bytet från judarnas tempel. Historia som finns berättad även i bibeln.

För judar är Israel det historiska och bibliska hemlandet. Namnet Israel betyder "Guds kämpe" och var namnet som Jakob döptes om till. År 70 e.Kr. gjorde judarna uppror mot Rom, men romarna vann och senare ändrade de namnet på området från Judea till Palestina. Detta gjorde de efter ett nytt judiskt uppror, lett av Bar Kokhba, för att visa vem som bestämde. Namnet Palestina kommer från ordet "Plishitim", som användes för att beskriva filistéerna, ett folk som Bibeln berättar var judarnas grannar och ibland fiender.

Romarna slog ner judarnas uppror väldigt hårt och bytte namn på området till Syrien-Palestina. Genom att kalla det Palestina ville Rom visa att de hade makten och koppla bort området från judarna. Judarna förlorade sin självständighet och sina heliga platser förstördes eller togs ifrån dem. De fick inte heller bo i Jerusalem efter upproret.

Utvisning och Diaspora

Många judar dödades, gjordes till slavar eller tvingades fly från sitt hemland. Detta ledde till att judarna spreds ut över hela världen, något som kallas diaspora (förskingring). Trots detta har judar i diasporan alltid drömt om att en dag återvända till Israel.

Ockupation och muslimskt styre

Islam som religion etableras runt 600-talet e.kr. Efter romarna kom araberna och erövrade Palestina på 630-talet. Från 1517 till 1917 styrdes området av Osmanska riket (dagens Turkiet). Under den tiden var de flesta invånarna araber. Judar och kristna betraktades som Dhimmis (andra klassens medborgare) och fick betala jiziya som är extra skyddsskatt.

Nationalismens framväxt och sionismen

Under slutet av 1800-talet, en tid då många länder och folkgrupper började kämpa för sina rättigheter, växte två viktiga rörelser fram i området som vi idag känner som Israel och Palestina: arabisk nationalism och sionism.

Sionismen: En lösning på dåtidens antisemitism

Sionismen är en judisk idé som startade i Europa i slutet av 1800-talet. Man kan säga att det var en sorts judisk "nationell rörelse". Namnet "sionism" kommer från berget Sion i Jerusalem, som är en viktig plats för judar. Sionisterna drömde om att judarna skulle få ett eget land, ett "judiskt hem" just i Palestina. Varför då? Jo, för att judarna hade det väldigt svårt i Europa med mycket antisemitism och förföljelser. De ville helt enkelt ha ett säkert ställe där de kunde leva i fred och bestämma själva.

Antisemitism betyder hat och fientlighet mot judar. Denna typ av rasism hade funnits länge, både inom kristendomen och senare genom rasbiologiska idéer. Det fanns många hemska exempel på judehat, som de våldsamma pogromerna (organiserade förföljelser) i Ryssland och den kända Dreyfusaffären i Frankrike. Allt detta gjorde att ännu fler judar tyckte att det var en bra idé att flytta till ett eget land, som sionisterna föreslog.

Judisk invandring och arabisk oro 

I Palestina, som då styrdes av Storbritannien, var situationen väldigt svår. Det berodde bland annat på att området är viktigt för tre stora religioner: judendom, kristendom och islam. Alla ser landet, särskilt staden Jerusalem, som heligt.

Judarna har en lång historia i området som sträcker sig över 3000 år. Men i början av 1900-talet var majoriteten av befolkningen kristna eller muslimska araber. Men eftersom hatet mot judar, antisemitismen, ökade i Europa, började fler judar köpa mark och flytta till Palestina. Många av dessa judar var med i den sionistiska rörelsen, som ville skapa en judisk stat i området.

Från brittiskt styre till krig

Röd flagga är Palestinas sjöfartsflagga, mitten är flaggan för högkommissarien och blå är Palestinas tull- och postväsendes flagga

Efter första världskriget förlorade Osmanska riket makten. Palestina hamnade under brittiskt styre, ett så kallat mandatområde. Det betydde att Storbritannien fick i uppdrag av Nationernas förbund att styra området.

Dubbla löften skapar problem. Storbritannien gjorde det hela krångligt genom att lova två saker samtidigt. År 1917 kom Balfourdeklarationen, där britterna sa att de tyckte att judarna borde få ett eget land i Palestina. Samtidigt hade de lovat arabiska ledare självständighet i området som tack för att de hjälpte britterna mot turkarna under kriget. Dessa dubbla löften skapade stora spänningar mellan judar och araber i Palestina.

Under 1930-talet flyttade många judar till Palestina på grund av att de blev förföljda av nazisterna i Europa. Detta ledde till ett arabiskt uppror mellan 1936 och 1939. Vissa arabiska ledare, som stormuftin av Jerusalem Amin al-Husseini, samarbetade till och med med Hitler i Europa angående "den slutgiltiga lösningen" även i det brittiska Palestina.

Förintelsen och delningen av Palestina.

Det har gjort försök att etablera judisk stat i Palestina flera decennium innan Förintelsen. Förintelsen var sista spiken i kistan bara. När sex miljoner judar mördades i Europa under andra världskriget, gjorde att många tyckte att judarna verkligen behövde ett eget land. Efter kriget ville Storbritannien inte längre ha ansvaret för mandatområdet Palestina och bad FN att ta över.

År 1947 bestämde FN att Palestina skulle delas i två stater: en judisk och en arabisk. Judarna sa ja till detta, men de arabiska ledarna vägrade eftersom de inte ville dela landet.

Försök till uppgörelse innan förintelsen

Innan Förintelsen fanns det redan tankar och försök att skapa en judisk stat. Det är viktigt att veta att idén om en judisk stat inte bara kom som en reaktion efter andra världskriget. Många judar ville ha ett eget land långt innan dess, för att slippa undan antisemitism och förföljelse.

En viktig rörelse var sionismen, som startade i slutet av 1800-talet. Sionisterna ville skapa ett "judiskt nationalhem" i Palestina, där judarna kunde vara trygga och bestämma över sig själva. Här är några exempel på försök att göra detta möjligt:

• Balfourdeklarationen (1917): Storbritannien sa att de stödde idén om ett judiskt nationalhem i Palestina.

Balfour deklarationen 1916 konstaterar Storbritanniens avsikt att etablera ett judisk nationalstat i Palestina.

• San Remo-konferensen (1920): Här bekräftade flera mäktiga länder att de stod fast vid det som sagts i Balfourdeklarationen.

Karta över området efter San Remo avtalet 1920 där Storbritannien tar över området från Osmanska riket.

• År 1922 gav Nationernas förbund formellt Storbritannien ansvaret för mandatet för Palestina och för genomförandet av Balfourdeklarationen.

1922 publicerade Storbritannien den vita boken som delar mandatet till Arabiskt respektive Judiskt land.

• Peelkommissionen (1937): Denna kommission föreslog att Palestina skulle delas upp i en judisk stat och en arabisk stat.

• Éviankonferensen (1938): Många judar försökte fly från Tyskland, men få länder ville ta emot dem. På denna konferens försökte man hitta en lösning, men utan större framgång.

En vanlig missuppfattning är att staten Israel bara var en "sympatigåva" efter andra världskriget. Men så enkelt är det inte. Staten Israel var resultatet av sionisternas långa kamp för självbestämmande. Förintelsen visade hur viktigt det var för judarna att ha en egen säker plats. Efter kriget vände sig Storbritannien till FN för att få hjälp med situationen i Palestina.

År 1947 beslutade FN att Palestina skulle delas (genom Resolution 181). Judarna accepterade delningen, och det ledde till att staten Israel kunde utropas 1948. Det var alltså ett politiskt beslut som byggde på både historiska skäl, judarnas önskan om ett eget land och situationen efter kriget.

Kartorna visar hur området som Israel kontrollerar har förändrats sedan 1948.

Moderna staten Israel grundas 1948

David Ben-Gurion (Israels förste premiärminister) läser offentligt upp Israels självständighetsförklaring, 14 maj 1948, under ett stort porträtt av Theodor Herzl, grundare av den moderna politiska sionismen

FN hade en idé om att dela upp området i två delar: en för palestinier och en för judar. Palestinierna gillade inte förslaget eftersom de inte ville dela landet. Trots detta skapades staten Israel i maj 1948, på den mark som judarna hade kontroll över.

Sammanfattningsvis fram till nu