Nutidshistoria: 90-talen

Fred och demokrati

År 2000 var det många som trodde att världen gick mot en ljusare framtid med mer fred och demokrati. Det fanns tecken som tydde på att den positiva utvecklingen skulle fortsätta.

Europa mer enat efter kalla krigets slut

Efter kalla kriget förändrades Europa. EU växte och tog in många nya länder, inklusive Sverige och Finland 1995. Flera av dessa länder hade tidigare tillhört östblocket. Många gick också med i Nato, ett militärt samarbete med länder i väst. Det verkade som att nästan hela Europa var enat i början av 2000-talet.

Rysslands framtid var dock inte helt säker. Under 1990-talet stängdes många statliga företag, vilket ledde till dålig ekonomi och arbetslöshet. Trots detta såg det ut som att demokratin hade kommit för att stanna i Ryssland. Dessutom ville de flesta ryska ledare samarbeta med väst, vilket gav intrycket att gränsen mellan öst och väst i Europa var borta.

Flera konflikter löstes genom samtal, vilket stärkte bilden av ett fredligare Europa. När Tjeckoslovakien delades upp i Tjeckien och Slovakien år 1992, skedde det utan våld genom en överenskommelse. I Nordirland, där det hade varit en våldsam konflikt mellan katoliker och protestanter sedan 1970-talet, skrevs ett fredsavtal under 1998.

Inbördeskriget i forna Jugoslavien 1991‒1999

Konflikten i Jugoslavien hade rötter långt tillbaka i tiden. Jugoslavien skapades efter första världskriget och var en sammanslagning av sex olika delstater: Slovenien, Kroatien, Serbien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro och Makedonien.

Invånarna i Jugoslavien talade liknande språk, men det fanns stora skillnader i religion, kultur och ekonomi mellan och inom delstaterna. Till exempel var de flesta kroater och slovener katoliker, medan serberna var ortodoxa kristna, vilket ledde till spänningar.

Serbien var den största och folkrikaste delstaten, och huvudstaden Belgrad låg där. Detta gjorde att serberna hade mycket makt, vilket skapade missnöje i de andra delstaterna. I Kroatien fanns det grupper som ville bryta sig loss och bilda ett eget land redan på 1920-talet. Under andra världskriget ockuperades Jugoslavien av Tyskland, och kroatiska fascister (Ustaša-rörelsen) tilläts att göra ett försök att skapa en egen stat.

Jugoslaviens gränser fram till 1991. Krigen ledde till sju stater. Serbien erkänner inte Kosovos självständighet.

Det socialistiska Jugoslavien 1945–1991

Efter andra världskriget återuppstod Jugoslavien, men nu under ledning av det kommunistiska partiet. Så länge partiet och ledaren Josip Tito styrde, trodde få att landet skulle splittras igen. Tito var själv kroat, vilket minskade den kroatiska nationalismens inflytande.

Titos död 1980 sammanföll med en ekonomisk kris, vilket ledde till nya krav på självständighet. De rikare, industrialiserade delstaterna i norr ville inte längre stötta de fattigare jordbruksregionerna i söder. Många var också missnöjda med kommunistpartiets diktatur. Slovenien och Kroatien utropade sin självständighet 1991, och liknande krav kom från Bosnien och Hercegovina, Makedonien och den serbiska provinsen Kosovo.

Nya krav på självständighet leder till inbördeskrig

Dessa krav var problematiska eftersom delstaternas gränser inte stämde överens med befolkningens etniska sammansättning. Det fanns många serber i Kroatien och kroater i Serbien, och blandäktenskap var vanliga.

Konflikten eskalerade till ett inbördeskrig. Serbiska soldater tvingade kroater att flytta från områden de ansåg vara serbiska, och kroatiska styrkor drev iväg serber från områden de ansåg vara kroatiska. Båda sidor anklagade varandra för etnisk rensning, vilket innebär att man tvingar en viss folkgrupp att lämna ett område. Fördrivningarna åtföljdes av stölder, förstörelse, våld och mord.

Värst drabbades Bosnien och Hercegovina, där befolkningen bestod av kroater, serber och bosniaker (bosniska muslimer). I staden Srebrenica inträffade en fruktansvärd händelse i juli 1995, där cirka 8 000 obeväpnade bosniakiska män och pojkar mördades av serbiska soldater. Denna händelse har klassificerats som folkmord.

Etnisk resning och folkmord

År 1995 tvingade FN, USA, Nato och EU fram ett fredsavtal, men striderna blossade upp igen i Kosovo 1999. Efter nya ingripanden från Nato upphörde Serbien med krigföringen.

De jugoslaviska krigen drev miljoner människor på flykt och krävde minst 100 000 liv. Genom fredsavtalen bildades sju nya självständiga stater ur det forna Jugoslavien.

Sammanfattning:

Inbördeskriget i forna Jugoslavien

_____________________________________________________________________________

Före!äsning

Folkmordet i Rwanda

Folkmordet i Rwanda 1994: En modern tragedi

Folkmordet i Rwanda, där närmare en miljon människor miste livet, var en brutal händelse som utspelade sig ungefär samtidigt som konflikten i Jugoslavien. Offren var främst tutsier, en av Rwandas två största folkgrupper, och attackerna organiserades av ledare från hutu-folkgruppen. Trots att folkmordet resulterade i att nästan alla tutsier dödades eller flydde landet, misslyckades FN med att effektivt stoppa våldet. Händelsen belyser de förödande konsekvenserna av etniska spänningar och kritiserar FN:s otillräckliga agerande.

1. Rötterna till Konflikten: Kolonialismens Arv

Folkmordet i Rwanda 1994, då närmare en miljon människor miste livet, är en av nutidshistoriens mest brutala händelser. För att förstå hur denna massaker kunde ske, måste vi granska de djupa historiska rötterna som sträcker sig tillbaka till kolonialtiden, åtminstone 1800-talet. Innan Rwanda blev en tysk och sedan belgisk koloni, levde de två största folkgrupperna – hutuer och tutsier – sida vid sida, talade samma språk, och många var gifta med varandra. Kolonialmakterna förändrade dock allt detta. Istället för att se grupperna som en, gjorde kolonialherrarna skillnaderna större och använde tutsierna för att styra landet genom att ge dem mer makt, exempelvis genom att bara låta deras barn gå i de bästa skolorna. För att hålla koll på folkgruppstillhörigheten infördes till och med speciella ID-kort. Denna orättvisa, där tutsierna blev samhällseliten, ledde till att hutuer utvecklade en stark vilja att hämnas för den behandling de fått under kolonialtiden. När Rwanda blev fritt i början av 1960-talet vändes maktförhållandena i en huturevolution, vilket lade grunden för den våldsamma konflikten som skulle eskalera under 90-talet.

2. Hundra Dagar av Systematiskt Våld

Konflikten kulminerade i ett folkmord 1994, vilket utlöstes av att hutupresidentens flygplan sköts ner. Våldet var oerhört systematiskt och planerat. Attackerna organiserades av ledare från hutu-folkgruppen, och mördandet skedde nästan på bynivå. Mördarna, som ofta använde macheteknivar, gick från samhälle till samhälle och mördade människor enligt listor. Skrämmande nog utfördes handlingarna inte bara av militären; vänner, grannar och till och med familjemedlemmar mördade varandra. Folkmordet var möjligt genom omfattande propaganda. Tutsier utsattes för avhumanisering genom att de öppet kallades "kackerlackor" i hatbudskap som sändes via radio, vilket fick folk att se dem som ickemänskliga. Eftersom folkmordet riktades mot tutsier enbart för att de tillhörde den etniska gruppen, och det fanns ett tydligt uppsåt och en plan, har händelserna klassificerats som ett folkmord.

Hutuer poserar med knivar och macheter 1994.

3. Ett Kollektivt Misslyckande och Vägen Framåt

Folkmordet pågick i hundra dagar och belyser de förödande konsekvenserna av etniska spänningar och en internationell tveksamhet. Trots larm från FN:s egna styrkor på plats misslyckades FN med att effektivt stoppa våldet. FN har i efterhand bett om ursäkt, då det kollektiva misslyckandet innebar att hela världen svek Rwanda. Efter massakern inrättade FN en särskild tribunal för att åtala de ansvariga. Den förra borgmästaren Jean-Paul Akayesu dömdes i den första folkmordsdomen. Utöver de över 35 personer som dömts i tribunalen har många fler straffats i nationella domstolar. Idag arbetar Rwanda aktivt med att lära sig av historien och minska de etniska skillnaderna som kolonialmakterna skapade. Genom att straffa brottslingar och fokusera på försoning försöker landet bygga en stabilare och mer enad framtid.

Andra orsaker än etniska

Under 1990-talet pratade man ofta om att krigen i Jugoslavien och folkmordet i Rwanda var etniska konflikter. Men forskare har upptäckt att det var mer komplicerat än så. Ekonomiska problem och politiska bråk spelade också stor roll.

I Rwanda började problemen med kolonialismen. På 1800-talet blev Rwanda en tysk koloni, som senare styrdes av Belgien. Kolonialmakterna gjorde skillnaderna mellan hutu och tutsi större. Innan dess var de mer som en grupp, de pratade samma språk och många var gifta med varandra. Men kolonialherrarna gav tutsierna mer makt, till exempel genom att bara låta deras barn gå i de bästa skolorna. På så sätt kunde belgarna använda tutsierna för att styra landet. För att hålla koll på vem som var vem införde man speciella id-kort.

Konflikten på 1990-talet handlade till stor del om att hutuer ville hämnas på tutsier för hur de blivit behandlade under kolonialtiden. Idag försöker Rwanda att lära sig av det som hände under folkmordet. Många som var med och utförde brotten har straffats, och man försöker att minska skillnaderna mellan hutu och tutsi.

Sammanfattning:

Folkmordet i Rwanda 1994