Läsuppgift 4:

Sverige Under Andra Världskriget

När andra världskriget startade i september 1939, bestämde sig Sverige för att vara neutralt. Det betydde att vi inte skulle ta någon sida i kriget. För att klara av detta bildades en speciell regering, en så kallad samlingsregering, med Per Albin Hansson som statsminister. I den regeringen fanns politiker från nästan alla partier i riksdagen, förutom kommunisterna. Man litade inte riktigt på dem.

Samlingsregeringens viktigaste jobb var att se till att Sverige inte drogs in i kriget och att det fanns tillräckligt med mat och bränsle till alla. Per Albin Hansson sa i radio till hela svenska folket att "vår beredskap är god". Med det menade han att Sverige var väl förberett på de svårigheter som kunde komma. Gösta Bagge, som var ledare för ett annat parti (högerpartiet), sa också i ett tal att... (Här kan du infoga ett citat från Gösta Bagge om du vill, för att visa på olika perspektiv).

”Vi ha rullat ihop oss som igelkotten med taggarna åt alla håll. Även stora djur bruka dra sig för att angripa en dylik tingest i onödan. Vi kunna försvara oss och vi komma att göra det.”

I verkligheten var inte Sveriges beredskap så god som politikerna sa. Det militära försvaret var svagt.

Hjälp till Finland?

När Sovjetunionen attackerade Finland i november 1939, blev många svenskar arga och ville hjälpa till. Med parollen "Finlands sak är vår" startade man en stor insamling. Ungefär 8 000 svenskar anmälde sig som frivilliga soldater och åkte till Finland för att strida. Dessutom skickade Sverige viktiga saker som vapen, flygplan och ammunition för att hjälpa det finska försvaret. För att vara beredda flyttade även stora delar av den svenska armén upp mot gränsen i norr. Trots detta ville inte Sveriges regering gå med i kriget, utan bestämde sig för att fortsätta vara neutrala.

En affisch med syfte att värva frivilliga till kriget i Finland.

Danmark och Norge

I april 1940 överfölls plötsligt Danmark och Norge av Tyskland. En anledning var Sveriges export av järnmalm till Tyskland. Många i Sverige blev först oroliga att Hitler snart skulle invadera även Sverige. Den svenska regeringen meddelade att neutraliteten fortfarande gällde, och oron minskade efter ett tag.

Hur neutralt var Sverige?

Under andra världskriget fortsatte Sverige att handla med Tyskland, trots att det var krig. Tyskland var beroende av svensk järnmalm för sin krigsindustri och krävde att handeln skulle fortsätta. Sverige behövde i sin tur tysk kol för att hålla igång sina egna stål- och verkstadsindustrier, vilket var viktigt för landets försvar och uppvärmning. Handeln mellan länderna ökade till och med i början av kriget.

En kontroversiell fråga var permittenttrafiken. Tyskland ville transportera sina soldater på permission (ledighet) genom Sverige till och från Norge. Efter diskussioner gick den svenska regeringen med på detta under våren och sommaren 1940. Många i både Norge och Sverige kritiserade beslutet.

En ännu svårare situation uppstod 1941 när Tyskland anföll Sovjetunionen och Finland gick med på Tysklands sida. Tyskland krävde då att få transportera stridande soldater genom Sverige till Finland. Detta var ett tydligt brott mot Sveriges neutralitetspolitik. Efter en intern debatt, där de borgerliga partierna var för och Socialdemokraterna splittrade, tillät regeringen det. Totalt skickades 105 tåg med tyska soldater genom Sverige. Regeringen meddelade dock att detta var en engångsföreteelse, och när Tyskland frågade igen en månad senare blev svaret nej.

I juli 1941 exploderade ett tyskt ammunitionståg på väg till Finland på stationen i Krylbo. 24 personer skadades men ingen omkom. Det har aldrig klarlagts om ”Krylbosmällen” var ett sabotage eller en olyckshändelse.

Protester mot Regeringens Beslut

Under andra världskriget var Sverige neutralt, vilket innebar att vi inte skulle välja sida i konflikten. För att lyckas med detta bildades en samlingsregering, där de flesta politiska partier ingick. Regeringen bestämde att Sverige skulle vara neutralt, men alla var inte nöjda med detta.

En del tyckte att regeringen gav för många eftergifter till Tyskland. Ett exempel var permittenttrafiken, vilket innebar att tyska soldater fick resa genom Sverige på järnväg, mellan Tyskland och Norge. Kritiken mot regeringen och mot Tyskland fick inte alltid uttryckas öppet. Tidningar som skrev för kritiskt kunde förbjudas, och i vissa fall straffades även journalister.

Olika Åsikter om Sveriges Neutralitet

Även historiker har olika åsikter om Sveriges roll under kriget. Vissa menar att eftergifterna till Tyskland var nödvändiga för att undvika att Sverige skulle bli ockuperat. Om Sverige hade blivit ockuperat hade vi inte kunnat hjälpa flyktingar, som de danska judarna som räddades till Sverige.

Andra historiker menar att eftergifterna var för stora och att de hjälpte Tyskland att fortsätta kriget. De anser att kriget förlängdes på grund av Sveriges agerande.

Spioner i Stockholm

Eftersom Sverige var neutralt fanns ambassader från alla krigförande länder i Stockholm. Detta lockade många spioner som ville samla information om fienden. Även den svenska militären var intresserad av information och hade egna spionnätverk. En speciell grupp var kvinnorna i den hemliga C-byrån, som hade ett nätverk som kallades "sekreterarklubben". De tog stora risker i sina kontakter med utländska spioner.

Sverige och Förintelsen

Under 1930-talet, när judar i Tyskland förföljdes av nazisterna, fanns det svenskar som ville hjälpa dem. Trots detta var det svårt för judar att få uppehållstillstånd i Sverige. Att vara förföljd i Tyskland var inte tillräckligt för att få stanna.

Även om det inte fanns många nazister i Sverige, så var antisemitism, rasism och fördomar mot utlänningar vanliga. Till exempel protesterade studenter mot att judar skulle få komma till Sverige eftersom de var rädda att konkurrera om jobb, särskilt inom yrken som läkare.

Efter 1938, när judar i Tyskland tvingades ha ett "J" i sina pass, stoppades de vid gränsen till Sverige om de inte hade särskilda tillstånd. Även om de hade släktingar i Sverige, var det svårt att få komma hit.

Fram till 1939 tog Sverige emot ungefär 5 000 flyktingar från Tyskland, varav cirka 3 000 var judar. Detta var väldigt få jämfört med de hundratusentals som ville fly. Många av de judar som nekades asyl i Sverige under 1930-talet blev senare mördade under Förintelsen.

Sverige: Flyktingmotstånd och räddningsinsatser

Sverige var länge ovilligt att ta emot judar som flydde från nazisterna, men genomförde viktiga räddningsinsatser under kriget.

Under 1930-talet, när nazisterna tog makten i Tyskland, var det många judar som försökte fly. Tyvärr var det få länder, inklusive Sverige, som ville ta emot dem. Mellan 1933 och 1939 släpptes bara omkring 3 000 judiska flyktingar in i Sverige.

Den här motviljan berodde på flera saker: en sträng flyktingpolitik, antisemitism (hat och fördomar mot judar) och en oro för att flyktingarna skulle ta jobb från svenskar. Samtidigt fanns det också svenskar som tyckte att man borde hjälpa de som drabbades av nazismen mer.

Sverige var inte ockuperat under andra världskriget, och 1942 ändrades flyktingpolitiken. Då öppnades gränserna för judar som flydde från Norge. Hösten 1943 lyckades nästan alla judar i Danmark, ungefär 7 200 personer, fly till Sverige med hjälp av danska och svenska fiskare.

Motstånd mot judiska flyktingar. Protestmöte på Östermalmstorg i Stockholm i februari 1939, arrangerat av nazister. Bild: Aftonbladet

De ”vita bussarna”

I slutet av andra världskriget, år 1945, genomförde svenska och danska Röda Korset en viktig räddningsaktion. Under ledning av Folke Bernadotte förhandlade de med den tyske ledaren Heinrich Himmler och lyckades få ut ungefär 20 000 fångar från tyska koncentrationsläger. En tredjedel av dessa var judar. De räddade fångarna transporterades till Sverige med vita bussar. Efter kriget kom ytterligare nästan 10 000 judiska överlevande till Sverige med båtar, även de målade vita. Många av dessa människor var dock väldigt sjuka och svaga efter sina hemska upplevelser i lägren, och tyvärr överlevde inte alla. Detta visar hur viktigt det var att agera snabbt för att rädda de som överlevt förintelsen.

Rödakorsexpeditionens vita bussar i Danmark 1945. Bild: Röde Kors i Danmark

Sverige och Förintelsen

Under 1930-talet, när judar i Tyskland förföljdes av nazisterna, fanns det svenskar som ville hjälpa dem. Trots detta var det svårt för judar att få uppehållstillstånd i Sverige. Att vara förföljd i Tyskland var inte tillräckligt för att få stanna.

Även om det inte fanns många nazister i Sverige, så var antisemitism, rasism och fördomar mot utlänningar vanliga. Till exempel protesterade studenter mot att judar skulle få komma till Sverige eftersom de var rädda att konkurrera om jobb, särskilt inom yrken som läkare.

Efter 1938, när judar i Tyskland tvingades ha ett "J" i sina pass, stoppades de vid gränsen till Sverige om de inte hade särskilda tillstånd. Även om de hade släktingar i Sverige, var det svårt att få komma hit.

Fram till 1939 tog Sverige emot ungefär 5 000 flyktingar från Tyskland, varav cirka 3 000 var judar. Detta var väldigt få jämfört med de hundratusentals som ville fly. Många av de judar som nekades asyl i Sverige under 1930-talet blev senare mördade under Förintelsen.

Sverige: Flyktingmotstånd och räddningsinsatser

Sverige var länge ovilligt att ta emot judar som flydde från nazisterna, men genomförde viktiga räddningsinsatser under kriget.

Under 1930-talet, när nazisterna tog makten i Tyskland, var det många judar som försökte fly. Tyvärr var det få länder, inklusive Sverige, som ville ta emot dem. Mellan 1933 och 1939 släpptes bara omkring 3 000 judiska flyktingar in i Sverige.

Den här motviljan berodde på flera saker: en sträng flyktingpolitik, antisemitism (hat och fördomar mot judar) och en oro för att flyktingarna skulle ta jobb från svenskar. Samtidigt fanns det också svenskar som tyckte att man borde hjälpa de som drabbades av nazismen mer.

Sverige var inte ockuperat under andra världskriget, och 1942 ändrades flyktingpolitiken. Då öppnades gränserna för judar som flydde från Norge. Hösten 1943 lyckades nästan alla judar i Danmark, ungefär 7 200 personer, fly till Sverige med hjälp av danska och svenska fiskare.

Motstånd mot judiska flyktingar. Protestmöte på Östermalmstorg i Stockholm i februari 1939, arrangerat av nazister. Bild: Aftonbladet

De ”vita bussarna”

I slutet av andra världskriget, år 1945, genomförde svenska och danska Röda Korset en viktig räddningsaktion. Under ledning av Folke Bernadotte förhandlade de med den tyske ledaren Heinrich Himmler och lyckades få ut ungefär 20 000 fångar från tyska koncentrationsläger. En tredjedel av dessa var judar. De räddade fångarna transporterades till Sverige med vita bussar. Efter kriget kom ytterligare nästan 10 000 judiska överlevande till Sverige med båtar, även de målade vita. Många av dessa människor var dock väldigt sjuka och svaga efter sina hemska upplevelser i lägren, och tyvärr överlevde inte alla. Detta visar hur viktigt det var att agera snabbt för att rädda de som överlevt förintelsen.

Rödakorsexpeditionens vita bussar i Danmark 1945. Bild: Röde Kors i Danmark

Sammanfattningsvis