Läsuppgift 3 - Förintelsen; Folkmordet på Judar

Under 1800-talet växte en ny typ av hat mot judar fram i Europa. Det byggde på idén att judarna var ett eget "folk" eller en egen "ras". Detta nya hat kallades antisemitism.

Antisemiterna tyckte att alla med judisk bakgrund borde försvinna från Europa. Det spelade ingen roll vilken religion judarna hade. Även om de hade blivit kristna eller inte var religiösa alls, så ansåg antisemitisterna att de inte hörde hemma i Europa.

Det mest extrema exemplet på antisemitism är Nazitysklands folkmord på närmare sex miljoner judar under andra världskriget.

Förintelsens första steg

Under 1930-talet startade nazisterna en häxjakt på judar. Under andra världskriget eskalerade detta till ett fruktansvärt folkmord som kallas Förintelsen. Det innebar att nazisterna, och de som samarbetade med dem, systematiskt mördade miljontals judar. Forskare som studerat Förintelsen brukar dela upp den i olika faser för att visa hur nazisterna steg för steg genomförde sina planer.

Förföljelsen av judar i Tyskland

När Hitler kom till makten började han direkt att stifta lagar som var riktade mot de tyska judarna. Många judar insåg faran och ville fly, emigrera, men det var svårt. Det kostade mycket pengar, och dessutom var det inte säkert att andra länder ville ta emot dem.

Hur Nazismen Växte Fram

Efter första världskriget straffades Tyskland hårt med landförluster och skadestånd, vilket skapade ekonomisk kris och missnöje. I denna situation kom nazisterna, under Adolf Hitler, till makten. De skyllde falskt på judarna och lovade att återupprätta Tyskland utan dem och andra "främlingar", samt att ta tillbaka förlorade landområden.

Nürnbergslagarna - Förföljelsen Börjar Officiellt

1935 införde nazisterna Nürnberglagarna. De definierade judar och gjorde dem till andra klassens medborgare. Äktenskap mellan judar och icke-judar förbjöds. Bild: Wikimedia Commons

Så fort nazisterna styrde 1933, började de förfölja judarna i Tyskland. Judarna var en liten grupp, mindre än en procent av befolkningen. År 1935 kom Nürnberglagarna. De användes för att bestämma vem som var jude och för att skilja judar från icke-judar. På så sätt visste myndigheterna vilka som skulle diskrimineras.

Nürnberglagarna gjorde judarna till andra klassens medborgare. De fick inte gifta sig eller ha sex med icke-judar. Sedan kom ännu fler lagar som stängde ute judarna från fler och fler delar av samhället. Judarna blev isolerade, både ekonomiskt och socialt.

Nazisterna spred antisemitisk propaganda, alltså hatpropaganda mot judar. De påstod att judarna var ett dödligt hot mot Tyskland och den "ariska rasen". De ljög och sa att judarna styrde ekonomin i världen och hade en hemlig plan för att ta över hela världen.

Nazisterna spred hat mot judar genom tidningar som Der Stürmer, med budskapet ”Judarna är vår olycka”. Bild: Wikimedia Commons

Eviankonferensen – ett misslyckande

Till en början reagerade inte omvärlden så starkt på hur judarna behandlades i Tyskland. Även om många tyckte att nazisterna gick för långt, fanns det en utbredd antisemitism i Europa, alltså en fientlighet mot judar.

Det fanns de som ville hjälpa judarna, men det var svårt att få något gjort. USA:s president Roosevelt bjöd in till en stor konferens i Evian i Frankrike 1938. Många länder deltog, även Sverige. Men konferensen blev tyvärr ett misslyckande. Länderna sa att de stödde judarna, men ingen ville öppna sina gränser för en stor invandring av judar, inte ens USA.

Kristallnatten – en vändpunkt

Under Novemberpogromen 1938 visade nazisterna öppet sitt hat mot judar i Tyskland och Österrike. Pogromerna var våldsamma attacker, som organiserats, mot judiska mål. Natten till den 9 november 1938 utsattes judarna i Tyskland för en fruktansvärd och plötslig attack. Över tusen synagogor (judiska tempel) förstördes, och judiska hem och affärer plundrades. Många judar dödades och misshandlades, och runt 30 000 män fängslades och skickades till koncentrationsläger. Judiska affärer förstördes och gatorna täcktes av krossat glas från skyltfönstren. Det såg ut som kristaller i ljuset, och därför kallades natten för Kristallnatten. Nazister tände eld på hundratals synagogor (judiska gudstjänstlokaler) och förstörde judiska hem och skolor. Polisen gjorde inget för att stoppa våldet, och brandkåren släckte inte bränderna i synagogorna. Efter Kristallnatten var judarna i Tyskland helt utan rättigheter.

Kristallnatten var en våldsam pogrom natten mellan den 9 och 10 november 1938, då nazister i Tyskland och Österrike attackerade judar, deras hem, butiker och synagogor, och den kallas så på grund av allt krossat glas från de vandaliserade judiska butikerna och synagogorna som låg utspritt på gatorna.

Det planlagda folkmordet under kriget

Redan 1933, samma år som nazisterna kom till makten, öppnades det första koncentrationslägret i Dachau. Detta var bara början. Snart fanns det tusentals läger, stora som små, både i Tyskland och i de länder som Tyskland ockuperade. I dessa läger tvingades fångarna till extremt hårt arbete, samtidigt som de fick väldigt lite mat. Kombinationen av det tunga arbetet, undernäringen och vakternas våldsamma behandling ledde till att många dog.

När andra världskriget bröt ut 1939, började nazisterna direkt förfölja judarna i de erövrade områdena. Judarna isolerades från samhället och utsattes för brutal behandling och förföljelse. Ett exempel på detta var tvånget att bära en gul stjärna. Denna stjärna användes för att identifiera och diskriminera judar, vilket gjorde deras liv ännu mer riskfyllt. Vidare tvingades judarna att bo i speciella områden i städerna, så kallade getton. Dessa getton var helt avspärrade från omvärlden, och judarna fick absolut inte lämna dem. Livet i gettona blev snabbt fruktansvärt. Många människor var tvungna att leva tätt packade på liten yta. Maten blev allt mindre, och svälten spred sig snabbt.

Warszawagettot i början av 1941. Här tas judar ut till förintelselägren.

I april 1943 gjorde judar uppror i Warszawas getto mot nazisterna. De kämpade i en månad. Upproret är det mest kända judiska motståndet under Förintelsen. Bilden visar judar som tillfångatas efteråt. Bild: Wikimedia Commons

Den slutgiltiga lösningen

Wannseekonferensen

Nazisterna tyckte att masskjutningarna tog för lång tid. Därför bestämde de sig för att försöka döda alla judar i hela Europa. I januari 1942 hade viktiga nazister ett möte i Wannsee, utanför Berlin (Wannsee-konferensen), för att planera hur de skulle genomföra "den slutgiltiga lösningen på judefrågan".

Efter mötet i Wannsee började nazisterna att skicka judar med tåg från Tyskland och andra länder de hade tagit över till ghetton, koncentrationsläger och förintelseläger i centrala och östra Europa. Många mördades i gaskammare i förintelselägren. Andra sköts eller dog av svält, sjukdomar och hårt arbete. När kriget slutade 1945 hade nästan sex miljoner judiska män, kvinnor och barn mördats. Av alla judiska barn i Europa 1939 överlevde bara en av tio kriget.

Einsatzgruppen - Insatsgrupp för att jaga och avrätta Judar

När Tyskland anföll Sovjetunionen 1941, hamnade ännu fler judar under nazisternas kontroll. Tyskarna satte ihop speciella grupper, som kallades Einsatzgruppen, vars uppgift var att snabbt lokalisera, samla ihop och slutligen avrätta judar. Ibland fick de hjälp av vanliga människor som bodde i de områden som Tyskland hade tagit över. Judarna tvingades lämna sina hem och gräva sina egna gravar. De beordrades sedan att klä av sig och ställa sig vid gravkanten, där de avrättades, oavsett om de var män, kvinnor eller barn.

Ungefär 700 000 judar på avrättades bara på ett halvår. En av de värsta händelserna var massakern i Babyn Jar, en ravin nära Kiev, där över 33 000 judar mördades på bara två dagar i september 1941.

Juni 1944 anländer ungerska judar till Auschwitz med tåg. De delas direkt in i två grupper. De som anses för svaga gasas. Starka och arbetsföra fångar förs till baracker. Fångar i randiga dräkter gräver sina egna massgravar.

Dödslägren

Nazisternas plan att utrota alla judar, den så kallade slutgiltiga lösningen, började genomföras 1942. Istället för att bara skjuta folk, vilket tog för lång tid, ville de använda effektiva metoder som liknade de i fabriker. SS, en speciell del av nazistpartiet, fick ansvaret för detta fruktansvärda uppdrag.

Judar från hela det ockuperade Europa tvingades till förintelseläger med tåg. I lägren pressades de in i gaskamrar som var utformade för att se ut som duschrum. Istället för vatten kom det giftig gas. När alla var döda, fraktades kropparna till stora ugnar där de brändes. Varje dag mördades tusentals människor i dessa anläggningar.

Man räknar med att ungefär sex miljoner judar dödades under Förintelsen. De flesta dog i de sex största förintelselägren i Polen: Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Sobibor, Belzec, Chelmno och Majdanek.

Majdanek och Auschwitz-Birkenau var speciella eftersom de både var förintelseläger och koncentrationsläger. Här valde nazisterna ut starka judar som fick arbeta som slavar i lägrens verkstäder. Men även dessa fångar var dömda att dö på sikt.

Auschwitz-Birkenau var det största nazistiska lägret i ockuperade Polen. Där mördades runt en miljon judar och tusentals andra fram till 1945. Bild: Archival collection of the State Museum Auschwitz-Birkenau in Oświęcim

Offer, förövare, hjältar och iakttagare

När de allierade befriade lägren 1945, fann de sjuka fångar. Foto från Auschwitz.

Offer

Under andra världskriget såg nazisterna judarna som sin största fiende i ett påstått "raskrig". Omkring sex miljoner judar mördades i det som kallas Förintelsen. Men nazisterna förföljde och mördade även andra grupper, som en halv miljon romer.

Nazisterna dödade också miljontals civila polacker och invånare i Sovjetunionen. Enligt deras raslära ansågs dessa grupper vara mindre värda än tyskar. Dessutom förföljdes och mördades politiska motståndare, Jehovas vittnen, homosexuella och personer med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar. Alla som inte rättade sig efter nazisterna eller ansågs vara "mindervärdiga" riskerade att dö. Sammanlagt dog minst tio miljoner människor till följd av nazisternas brott mot mänskligheten.

Förövare

Det var inte bara tyska nazister som var ansvariga för Förintelsen. Många andra var också inblandade, till exempel lägervakter, angivare och de som spred hatpropaganda mot judar. Även i länder som var neutrala under kriget fanns det personer som spred antisemitiska åsikter.

Hjältar

Men det fanns också människor som vågade hjälpa judar och andra förföljda. I Warszawa smugglade en organisation ut judiska barn från gettot och gav dem till polska familjer. Irena Sendler, en medlem i organisationen, skrev ner barnens riktiga och påhittade namn på lappar och gömde dem. Hon hoppades att föräldrarna skulle kunna hitta sina barn efter kriget. Irena Sendler greps av Gestapo och torterades, men hon avslöjade aldrig något. Hon dömdes till döden men lyckades fly och överlevde kriget. Många av barnen hon räddat sökte upp henne efter kriget och var tacksamma för att hon hade riskerat sitt liv för dem.

Raoul Wallenberg

Raoul Wallenberg är ett känt exempel på någon som kämpade emot Förintelsen. År 1944 var han i Budapest, Ungern, och hjälpte judar genom att ge dem "skyddspass". Dessa pass lovade att de skulle få resa till Sverige, vilket räddade tusentals från att skickas till dödslägret Auschwitz.

Tyvärr greps Wallenberg av sovjetiska soldater 1945 när Sovjetunionen tog över Ungern från Tyskland. Det är fortfarande inte helt klarlagt vad som hände honom, men man tror att han dog i ett fängelse i Moskva år 1947.

Iakttagare

Under Förintelsen valde många att inte göra något, vilket berodde på flera saker. Rädslan för nazisterna och deras våld var stark, och det var riskabelt att hjälpa judar. En del sa efteråt att de inte kände till vad som hände, medan andra kanske inte engagerade sig på grund av antisemitiska tankar.

Studier visar att de flesta inte var direkt inblandade i Förintelsen, men inte heller försökte stoppa den. De flesta var passiva åskådare.

Sverige och Förintelsen

Under 1930-talet, när judar i Tyskland förföljdes av nazisterna, fanns det svenskar som ville hjälpa dem. Trots detta var det svårt för judar att få uppehållstillstånd i Sverige. Att vara förföljd i Tyskland var inte tillräckligt för att få stanna.

Även om det inte fanns många nazister i Sverige, så var antisemitism, rasism och fördomar mot utlänningar vanliga. Till exempel protesterade studenter mot att judar skulle få komma till Sverige eftersom de var rädda att konkurrera om jobb, särskilt inom yrken som läkare.

Efter 1938, när judar i Tyskland tvingades ha ett "J" i sina pass, stoppades de vid gränsen till Sverige om de inte hade särskilda tillstånd. Även om de hade släktingar i Sverige, var det svårt att få komma hit.

Fram till 1939 tog Sverige emot ungefär 5 000 flyktingar från Tyskland, varav cirka 3 000 var judar. Detta var väldigt få jämfört med de hundratusentals som ville fly. Många av de judar som nekades asyl i Sverige under 1930-talet blev senare mördade under Förintelsen.

Sverige: Flyktingmotstånd och räddningsinsatser

Sverige var länge ovilligt att ta emot judar som flydde från nazisterna, men genomförde viktiga räddningsinsatser under kriget.

Under 1930-talet flydde många judar från Tyskland, men få länder, inklusive Sverige, ville ta emot dem. Mellan 1933 och 1939 släpptes endast cirka 3 000 judiska flyktingar in i Sverige.

Detta berodde på strikt flyktingpolitik, antisemitism och oro för att flyktingar skulle ta jobb. Samtidigt ville vissa svenskar hjälpa de som drabbades av nazismen mer.

År 1942 ändrades Sveriges flyktingpolitik, och gränserna öppnades för judar från Norge. Hösten 1943 flydde nästan alla judar i Danmark, cirka 7 200 personer, till Sverige med hjälp av danska och svenska fiskare.

Motstånd mot judiska flyktingar. Protestmöte på Östermalmstorg i Stockholm i februari 1939, arrangerat av nazister. Bild: Aftonbladet

De ”vita bussarna”

I slutet av andra världskriget räddade svenska och danska Röda Korset ca 20 000 fångar från tyska läger, varav en tredjedel var judar. De transporterades till Sverige med vita bussar. Efter kriget kom nästan 10 000 judiska överlevande till Sverige med båtar, också vita. Många var sjuka och dog.

Rödakorsexpeditionens vita bussar i Danmark 1945. Bild: Röde Kors i Danmark

Aldrig mer?

Nazister inför rätta

Mellan 1945 och 1946 åtalades 24 nazistledare i Nürnberg för bland annat anfallskrig och brott mot mänskligheten. Tolv dömdes till döden, några friades, och andra fick fängelse. Senare följde fler rättegångar mot nazister.

Mellan 1945 och 1946 åtalades 24 nazister i Nürnberg. År 1961 dömdes Adolf Eichmann i Israel till döden för brott mot mänskligheten. Eichmann ansvarade för att transportera judar till koncentrationsläger. Han flydde efter kriget men hittades i Argentina av israelisk underrättelsetjänst. Bild: Wikimedia Commons